justajbnovel

 

"Jag åt lunch med James" Sa jag. "JAMES?. Varför äter du lunch med ditt ex?" Frågade han. "Varför inte?. Vi är bara vänner" Sa jag. "Det låter så, snart kommer du väl ringa och säga att du varit otrogen" Sa han. "Seriöst Justin" Sa jag. "Vad, ska jag gå hänga med mitt ex eller?" Frågade han. Jag suckade. "Exakt, men Ally, jag måste lägga på nu, jag ska ta fatt lite tid med mitt ex." Sa han. "Vilket Ex?. Jasmine eller mig?"

 

Jag förstod inte riktigt att jag sa det där. Jag var arg. Arg för att det kändes som att han inte brydde sig över huvudtaget, han ringde inte eller något. Jag la på telefonen i högsta hugg och satte mig ner med ansiktet i händerna och tårarna strömmade ur mina ögon.Jag bestämde mig för att ringa tillbaka till honom, jag visste inte vad jag skulle säga, det var han som skulle säga förlåt att han faktsikt skiti i mig totalt när han lovat att ringa varje dag. Jag kom inte fram utan kom fram till telefon svar. Jag suckade frustrerat. Jag la mig i sängen, hade Justin och jag just gjort slut?. Hade jag gjort slut med Justin?.

 

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag älskade Justin mer än allt annat, jag var arg i den stunden, jag är arg nu också, att han inte hört av sig, det borde väl finnas en vettig anledning eller?. Jag la mig under täcket och snart började jag även gråta. Fan. Jag hörde hur det ringde på dörren men jag hade ingen lust att prata med någon vid detta laget. Det fortsatte ringa och jag kom på att det kanske var Chaz som hade glömt nyckeln, så jag reste mig motvilligt upp och knallade ner till undervåningen, jag torkade bort mascaran som hade smetats ut sen gick jag för att öppna dörren. Det var inte Chaz som stod där, Emma. Hon kollade lidsamt mot mig och omfamnade mig i en kram. Det brast ordentligt då jag tror jag aldrig gråtit så mycket i mitt liv. Hon fick nästan hålla upp mig så jag inte skulle falla mot golvet.

 

Jag lugnade mig och vi satte oss i soffan. "Alfredo ringde mig" Sa hon. Jag nickade. "Han hade varit i samma rum som ni pratat,han hörde att ni bråkade och när ni slutade prata så slängde Justin sin telefon i väggen så den sprack, och mer vet han inte. Justin pratar inte med någon och han stack till sitt hus och ingen kommer in, han vägrar prata med någon."  Sa hon och det gjorde ont i mig. "Vad hände Ally?" frågade hon. Jag drog efter andan. "Jag var arg på honom han hade inte ringt mig något, Chaz hade han ringt. När han ringde så blev jag arg på honom och så, och sen sa jag att jag hade ätit lunch med James då blev han skit arg och fråga om han skulle vara med sitt ex, och sen sa han att han skulle gå och vara med sitt ex och då frågade jag om han menade Jasmine eller mig" Sa jag.

 

Emma nickade. "Jag vet inte vad jag ska säga" Sa hon och log snett. Jag skrattade till lite. "Du behöver inte säga så mycket. Det här är mellan mig och Justin, vilket verkar va det ända som är kvar som finns mellan mig och Justin" Sa jag och torkade bort en tår. "Ni kommer lösa det." Sa hon. Jag ryckte på axlarna. När hon sa det så kände jag faktiskt inget hopp om att vi skulle göra det. Vi lever två helt olika världar. Han är en superkändis och jag är en småstadstjej. Vi båda hade nog för stora förhoppningar på att det skulle funka. Han har sitt jobb han måste sköta han kan inte ha någon jobbig flickvän som bara är i vägen. Han kan dejta vilken tjej han vill i hela världen i princip, han kan dejta någon annan superstjärna som har samma livsstil som han, det skulle nog bli lättare för honom då. Då kanske inte den flickvännen skulle bli ledsen om han inte ringde för då förstår i alla fall båda varandra.

 

 

Men jag kan ändå inte låta bli att känna tomrummet i min kropp, det som skriker efter Justin. Hans små lätta beröringar, hans fina ord han viskar i mitt öra varje gång jag vaknar eller ska sova. Bara att kolla på bakrundsbilden på mobilen fick mig att börja gråta. Jag saknade honom så det gjorde ont. Men det kanske var bäst så här. Två olika liv kanske inte går i hop så lätt som jag trodde de skulle göra. Jag trodde att det faktiskt skulle vara vi för evigt, men med två helt olika liv går det inte ihop. Det är alldeldes för olika liv för att det någonsin skulle kunna funka. Jag vet inte vad jag försökte intala mig själv, det kändes som om jag gick på en tråd mellan det goda och det onda, eller det livet med honom eller utan honom kanske låter bättre. Kanske var det bäst med ett liv utan honom, kanske både för honom och för mig. Det var nog kanske bäst så.