Chapter 19 - I dont want it to be like that
Ska du utomlands med Alex?" frågade jag. "Jag vet inte, vi funderar på att inte göra det ändå, men vi får se" Sa han. Jag nickade. "Vart skulle ni åka i sånna fall då?" Fråga jag. "Europa skulle jag gissa på" svara han. Jag nicka imponerat. "Kommer Alex hit idag?" Frågade jag. "Japp, ikväll" Svarade han. Jag nickade. Det ringde på dörren och vi kollade båda fundersamt på varandra. Jag undrade om det var Brian som hade matkassar i händerna så han kanske inte kunde öppna, fast sen så kom jag på att det kan vara Julia. "Det kanske är Julia" Mumla jag och gick fort till dörren. Jag öppnade den snabbt och stelnade till när jag såg hans ansikte. "Justin"
Justins Perspektiv:
"Bra jobbat Justin" Sa Scooter. Jag log och nickade. "Jag är så stolt över dig gubben" kramade mamma mig. Jag log stort. "Tack". Det dröjde in länge förns vi var på väg därifrån och mamma skulle följa med mig hem. Chauffören parkerade utanför mitt hus och jag och mamma klev ur bilen. När vi kom in i huset satte jag mig i fotöljen och mamma i soffan. "Vi hann inte prata för några dagar sedan så jag tänkt att vi skulle göra det nu" Började hon. Jag nicka. "Har ni någon kontakt du och Kelsey?" Frågade hon. Jag skakade på huvudet. "Har du någon aning om vad hon tänker göra?" frågade hon igen. "Nae" svarade jag. "Vill du inte veta?" Jag ryckte på axlarna. Det ville jag väl. "Justin tänk efter lite" Sa hon och kysste mig på min hjässa och sen lämnade hon huset. Jag la mig till rätta på fotöljen. Jag visste inte riktigt vad jag ville, jag ville veta hur hon tänkte göra självklart. Men om hon skulle behålla det visste jag inte om jag ville vara delaktig. Skulle det inte förstöra min karriär?. Jag var inte redo. Jag har hela mitt liv framför mig. Men, det var en sak, allt det jag gick igenom när jag var liten.
*
Jag stog nu utanför hennes hus. Jag var tvungen att prata med henne. Jag ringde på och jag hoppades på att det var hon som skulle öppna. Som jag hoppats så var det hon. Hon stelnade till. "Justin?" Jag nickade och svalde. "Vad gör du här?" Viskade hon. "Det är papz utanför, får jag komma in?" Frågade jag. Hon nickade. "Min brosa är där inne, han kommer få damp" Visk skrek hon. "Kan vi bara prata?" Frågade jag. "Fine" Sa hon. "Vi går ut den vägen, ta av dig skorna och ta med dom" Sa hon. Jag gjorde som hon sa. "Lucas det var Julia, vi går till stranden" Sa hon. "Okej" Ropade han. Vi gick ut på deras altan och sedan ner för deras gräsmatta. Vi gick ut genom någon grind och promenerade sedan en bit till stranden. "Varför är du här?" Frågade hon. "Jag vill bara prata, och förlåt för paparazzis utanför ditt hus" Suckade han. Hon nicka. Vi placerade oss i sanden. "Vet du hur du ska göra?" Frågade jag försiktigt. Hon skakade på huvudet. "Jag har ingen aning, jag har kollat med en adoptivrådgivare och sen kollat på lite familjer" Jag svalde. När hon sa det så kändes det inte alls rätt.
Kelseys perspektiv:
Jag förvånades över hur lätt det helt plötsligt var att prata med honom. "Men jag vet inte, jag tror inte jag är redo" Sa jag. Han nicka. "Jag såg dig på tv" Sa jag helt plötsligt. Han vände blicken mot mig. "Det var modigt" Log jag. Han log tillbaka. "Tack" Svarade han. Vi satt i en tystnad. "Jag tror på dig" Sa jag. "Vad?" Frågade han. "Att du kan förändras" Log jag. "Tack Kelsey" Jag log smått. "Du vet" Började han. "Jag har tänkt lite, jag har ju inte vetat vad du ska göra och det här känns ganska sjukt för mig. Men." Han pausa. "När jag var liten så" Han kom av sig. "Jag växte upp utan en pappa och det var väldigt svårt för mig, vi har en god kontakt nu och så men jag antar att jag" Han pausa igen och jag log mot honom. "Jag antar att jag inte vill att det ska vara samma sak nu" Sa han och jag stelnade till. "Men jag vet inte" Sa han sen. Jag svalde och nicka. "Jag växte också upp utan min pappa kan man säga" Sa jag. "Bor de inte hos dig som du sa?" Frågade han förvirrat. "Nej, jag ljög" Sa jag. Han rynkade på pannan. "Min mamma bor inte heller med mig, det är bara jag och mina bröder, de tar hand om mig" Sa jag och han satt med öppen mun. "Mina föräldrar dog för ett år sedan" Sa jag. "Jag är ledsen Kelsey" Sa han. "Va inte det. De var ändå idioter du vet. Jag har inte ett ända bra minne med dom, de brydde sig inte om oss, vi fick kanske allt vi pekade på, de var rika och de var väl allt de brydde sig om, det var många som var avundsjuka på oss men du vet jag var avundsjuk på alla andra som faktiskt fick kärlek från sina föräldrar"
Han log snett. "Jag är ledsen, men varför ljög du för?" Frågade han. "Vet inte" suckade jag. "Men var det inte du som sa att du inte ville ha något med varken mig eller den här att göra" Frågade jag och pekade på magen. "Förlåt" Suckade han. "Jag var överrumplad" "Det är okej Justin, förlåt för jag inte sa något du vet" "Och förlåt för hur jag betedde mig mot dig, jag insåg inte hur dryg jag varit" Sa han. Jag log lite. "Tack". "Såå" Sa han. "Om du nu skulle bestäma dig för att behålla barnet, hur har du tänkt dig allt då?" Frågade han. "Jag vet inte, vad menar du?" "Ensam vård typ" Sa han. "Jag vet inte Justin. Vi är ju inte dirrekt någon familj" Sa jag. Han nicka. "Nae det är vi ju inte" "Det är svårt" Sa jag. "Jag vet inte vad jag vill. Jag vill inte ha de så som jag hade de när jag var liten, jag vill att den ska växa upp med sina föräldrar och ha det så bra, men det känns ganska kört du vet" Suckade jag. "Jag vill det med. Jag vill det bästa" Jag nickade. "Men även så kan det bästa vara någon annan stans" Sa jag. Han nickade. "tyvärr" sa han. "Om det hade varit några år frammåt bara" Sa han. Jag log lite. "Jovars" Sa jag. "Får jag?" Frågade han och tog upp sin mobil. "Nae" Sa jag och skratta till. "Kom igen, jag måste ju få upptadera mina fans" sa han. Jag log lite. "Fine" Sa jag. Han tog ett kort på mig.
"Får jag se" klagade jag. Han visade det. "Omg" Suckade jag. "Äh sluta" sa han. Jag himlade med ögonen. Det plingade till i mobilen efter ett tag. Han hade tagit kortet på mig och skrivit. Talking bout life with @KelseyHastings. "Fint hörre du" Sa jag och himla med ögonen. Han log lite. "vi har varit här i snart två timmar" Sa han och skratta till. "Oj" Sa jag förvånat. "Måste du hem?" Fråga han. Jag skakade på huvudet. "Nae" sa jag. "Här" Sa jag och tog ut ultraljudskortet som jag hade i min plånbok. Han tog det och kollade på det länge. Jag kunde faktiskt se en tår rinna ner från hans kind. Han torkade snabbt bort den men jag hann se den. Jag log mot honom. "Tack" Sa han. "Så lite" Log jag. Han kollade i sin plånbok och la ner fotot. Han tog upp ett foto också. "Det här är jag och min pappa" Sa han. Jag log och tog kortet. Han var så liten. "Kelsey" Sa han. Jag nickade och kolla upp mot honom. "Kan du lova mig en sak?" Frågade han. "Beror på vad det är" Log jag. "Kan du lova mig att inte stänga mig ute?" Jag stelna till men nickade till slut. "Kan du säga till när du får reda på något, eller när du har bestämt något, kan du lova det?" Jag nickade igen. På något sätt hamnade mitt huvud på hans axel och det blev en tyst men skön stämning och ingen sa något utan vi kollade bara på vattnet.
Kommentera! :)
Är inte Justin bara så söt?
Super bra. :)
Postat av: Alexandra
Jätte bra kapitel :D MERA!
Postat av: Emma
Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer
Postat av: Ebba
Cutiepie! Dom borde bli ett par!
Postat av: Ari.:)
Justin är såååååå söt!
Har väntat på det här kapitlet länge känns det som ;)
AWESOME!
Postat av: Celebnovell
Hela den här kapitlet var så himla söt! ♥♥
Jag undrar vad som händer mellan dom. :P
Postat av: maja
Jag gillar den här justin mycket mer än den andra! Grymt bra kapitel!
Postat av: Hanna
herregud du är så duktig och tycker mycket mer om denna justin än den andra, bra att du lät han tänka lite . detta kapitlet var verkligen rörande och väldigt mycket känslor. älskar det även fast jag själv fall några tårar sjukt bra!
Trackback
Postat av: Anna