justajbnovel

 

 

Det var väl ganska tur att både Lucas och Brian jobbade idag eftersom jag skulle träffa Alex. Jag var lite nervös faktiskt. Vi skulle träffas på ett fik vilket skulle bli jätte bra förhoppningsvis. Igentligen fick jag inte gå ut för Brian eftersom jag var hur stor som helst. Det var knappt så jag kunde klä på mig själv. Det gick till slut och jag satte mig ner och andades ut. Det kändes som min mage var längre en min längd, men det var den ju inte självklart, det kändes ju bara som så eftersom jag inte kan göra något. Jag ville bara ha ut barnet, men då var tvungen att ha bestämt vad jag skulle göra.Jag kunde ju inte tänka på det just nu så jag ställde mig försiktigt upp igen och drog några drag med min mascara. I hallen gick jag ut och på något sätt fick jag på mig mina converse. Jag tog med mig nycklarna, låste efter mig och började en kort promenad till det lilla cafeet inte så långt i från. Alex stog inte utanför så jag gick in så länge. Jag kollade lite på menyn och var på väg att beställa något sålänge när jag hör Alex. "Kels, här" Han vinkade lite smått. Jag log stort och gick bort mot honom. 

 

 

"Hej" Sa jag glatt. "Hej Kels" Han kramade om mig och hjälpte mig ner i stolen. "Tack" Skratta jag. "Ska jag beställa åt dig?" Frågade han. "Ja tack, en vaniljlatte" Log jag. Han nickade och gav i från sig ett leende innan han försvann mot kassan. "Så" Sa han och han hade köpt mig en cupcake också. "Åh tack, hur mycket kostade det?" Frågade jag. "Äh bry dig inte, jag bjuder så klart." Jag rodnade smått. "Åh tack" Han log. "Du sa inget till Lucas?" Frågade han. "Aldrig" Skrattade jag. Han skratta med. Jag drack en smutt av min latte. "Jobbar inte du också idag?" undrade jag. "Nae, annars hade jag ju inte varit här eller hur?" "Sant" Skratta jag. "Hur går det med beslutet då?" Undrade han. "Ae jag vet inte" Skakade jag på huvudet. "Vill du veta vad jag tycker?" Frågade han. "Go for it" "Jag tycker du ska behålla det, du skulle bli en jätte bra mamma" Återigen så rodnade jag. "Tack Alex, men jag vet inte, jag tror inte jag kan ha så mycket ansvar för något, jag tror inte jag är redo" "Du blir redo när dagen kommer, min syster var också tonårsmamma, hon sa lika dant" Jag log smått. "Det verkar som om alla vill att jag ska behålla det förutom jag" Jag ryckte på axlarna. "Justin också?" Frågade han chockat. "Justin också" Nickade jag. 

 

"Oj, det trodde jag inte" Jag fnös. "Nae, han kan allt chocka en" Han nickade. "Varför vill inte du då?" Frågade han. "För jag tror att det finns ett så mycket bättre hem för den här bebisen, jag har faktiskt kontakt med en familj, de verkar helt underbara, men jag har inte berättat för någon" Sa jag ärligt. "Är jag den första?" frågade han. Jag nickade. Han log smått. "Tack för förtroendet" Skratta han. Jag himlade med ögonen. "Bli inte för van vid det" Skämtade jag. "Aouch" Skoja han. Jag skratta. Det gick lätt att prata med honom och jag blev glad av honom. Jag behövde någon som honom just nu. Min mobil plingade till. "Ursäkta" Sa jag och han nickade. "Det är lugnt" Sa han. Jag kollade på meddelandet och såg att det var Justin.

 

 

Jag himlade med ögonen åt meddelandet och knappade fort in ett svar.

 

Jag kom på att jag kollade in i telefonen alldeles för länge. "Förlåt det var Justin" Sa jag. "Åh" Sa han. Jag nickade och det blev en aning pinsam stämning. Jag kände i fickan hur mobilen vibrerade till igen men jag struntade i det. "Är du klar?" Frågade han. Jag nickade. Han ställde sig upp och hjälpte mig upp ur fotöljen som var svår att ta sig ur. Vi gick ut ur fiket och kom ut till solen. Vi gick längs gatorna och jag kände hur hans hand flätades in i min. Jag log smått och fortsatte kolla rakt fram. Jag hörde hur min mobil vibrerade till återigen massa gånger. "Du får svara" Skrattade Alex. Jag skratta till. "Kan vi inte sätta oss ner?" Frågade jag. Han nickade med handen fortfarande i min. Vi gick mot en parkbänk och satte oss ner. Jag drog upp min telefon och en massa sms från Justin hade rullat in, jag orkade inte läsa dom utan skrev ett fort sms så jag kunde lägga min uppmärksamhet på Alex igen. 

 

Jag såg i ögonvrån hur Alex log stort och skämdes för han nog sätt mitt sms. Våra händer var fortfarande ihop flätade och jag log stort tills min telefonbörjade ringa. Jag grymtade till och såg att det var Justin. "Ursäkta igen" Suckade jag. "Han är så jobbig" Skratta jag vilket han med gjorde. Jag ställde mig upp och gick i väg till den andra bänken och satte mig ner. "Vad  Justin?" Frågade jag irriterat. "Vem är du på dejt med?" "Spelar det någon roll överhuvudtaget?" Frågade jag med en suck. "Ja" "Nej det gör det inte" "Vem är du på dejt med, någon jag vet om?" "Det spelar fortfarande ingen roll Justin" Grymtade jag till. "Jag har rätten till att göra vad jag vill" "Jag vill inte att vårat barn ska vara omringad av någon annan" "Justin om du inte märkt så är inte barnet fött" Suckade jag. "Ändå, det är fortfarande med dig" Jag himlade med ögonen för han lät så dum. "Som om inte du knullat någon tjej varje kväll på din tour" "Vad dårå?, avundsjuk?" Jag suckade. "Verkligen inte" Utbrast jag. "Sluta Justin" Suckade jag. Han skrattade till. "Det är alltid lika kul och snacka med dig" Jag himlade med ögonen. "Om du ursäktar mig så ska jag gå nu Justin." "Okej, men använd kondom, upps det behövs ju inte" "Du är en sån idiot" "Skoja med dig, ses kels"  "Ses" Suckade jag och stängde av samtalet. Jag såg hur Alex kom emot mig. Jag log smått. "gick det bra?" Frågade han. "Ja, eller Ja" Sa jag han skratta och satte sig ner. "Varför Alex?" Frågade jag honom och han rynkade på pannan. "Vad?" Frågade han. "Varför vill du umgås med mig?" Frågade jag. "För jag tycker om dig, du är hur snäll som helst, jätte fin och jag gillar väl dig antar jag." "Varför jag ser ut som ett hus, jag väntar barn Alex" "Du är fin ändå, jag lovar, och jag bryr mig inte om du väntar ett barn" Ugh, så perfekt. Han ställde sig upp och räckte sin hand och jag tog den ganska förvirrad. Jag ställde mig upp och han böjde sig över mig och kysste mina läppar. Det pirrade till men, jag trodde inte det skulle kännas så här, var det inget mer?

 

 

 

Komentera älsklingar!