justajbnovel

Last Chapter:
Det hade ju inte dirrekt hänt något. "Kommer du med mig hem sen?" Frågade han. "visst" log jag. "Bra" Sa han och gick sedan där i från. Jag såg att Chaz stannade och öppnade munnen. Jag gick dit för att skulle kolla var det var. "Nej gå inte dit" Sa Chaz och stoppade mig. "Vad, varför inte?" Frågade jag. "Gör det bara inte, lita på mig" "Chaz sluta" Sa jag och gick dit, och kunde inte tro mina ögon.

Jag stog där och kunde inte riktigt fatta. Stog där som ett jävla fån. Stog där som en tönt. Stog där och var förvånad. Hur fan?. Helt plötsligt kollade han upp mot mig och hans ögon formades till golfbollar. Jag skakade på huvudet och vände mig sakta om. Jag kunde se att han var på väg hit. Jag sprang ut ur huset. "VÄNTA" Ropade han. Men han kom inte efter. Om han hade kommit efter hade det betytt något. Något för honom med, men tydligen gör jag inte det för honom.

"Ally" Jag vände mig om med tårar i ögonen. "Gumman" Sa hon och kom in i min famn. Emma. Jag grät mot hennes axel och hon strök mig över ryggen. "Jag kan inte fatta varför han gjorde så där" Viskade hon. Nu mina föräldrar och nu det här. Jag orkar verkligen inte mer. "Ja-g tro-dde han -ä-lska mig" Grät jag. "Ssh, det gjorde han jag lovar det, han är äckligt full, och den där slynan gick raka vägen fram och kysste honom." "Men han besvarade den ju ändå" Grät jag. "Jag vet" Sa hon och kramade fortfarande om mig. Jag hörde ett par skor röra sig hitåt och jag suckade. Jag trodde det var han. "Gud, jag har letat efter dig" Sa Chaz anfått. Jag log lite. "Ta hem henne" Sa Emma strängt. Han nickade och bärde upp mig i sin famn. "Jag kommer till dig imorgon" Ropade emma. "Du behöver inte bära mig" Sa jag. "Det är lugnt, jag är inte så påverkad, jag klarar mig" Sa han och jag log och snyftade lite mot hans tröja.

Maria sov som tur var när vi kom in. "Klarar du dig?" Frågade han. Jag nickade. "Tack" Sa jag. "Så lite" Sa han och jag tog av mig mina ute kläder och la mig på sängen. Och där kom de tårarna, som jag också förträngt de här sista dagarna. Alla känslor kom upp. Mamma. Pappa. James.  Om jag hade haft mamma och pappa här nu. Men nu, som jag alltid annars haft kunde jag itne gå igenom sådana här saker med mamma. Det gjorde ont, för ont.

Min mobil vibrerade till. Jag orkade inte bry mig. Men den gjorde det flera gånger så till slut tog jag upp den och alla var från James. Snälla, jag är utanför, låt mig förklara. Jag suckade och ja drog bort allt smink som kladdats i mitt ansikte och tog på mig e kappa och gick ut. Han kollade medlidande på mig när jag kom ut. "Ska du säga något idag eller?" Frågade jag. "Förlåt, hon hoppade på mig och jag typ ja" "Kysste henne?" Mumlade jag irriterat. "Hon kysste mig" "Men du besvarade den" Tillägde jag. "Förlåt" Sa han bara. "Så du tror jag kommer ta tillbaka dig?" Han skakade på huvudet. "Älskar du ens mig, på det sättet?" Frågade jag. Han kollade upp. Han älskade mig inte. "Fyfan" Mumlade jag. "Vänta, det har varit så mycket med dina föräldrar snälla förlåt, jag ville inte göra dig ännu mer ledsen" Sa han. "Vet du James, du har bara gjort mig ännu mer ledsen, och en sak till. Låtsas aldrig att gilla mig"



"Jag gillar dig, men" "Men inte på det sättet, du kan gå James. Jag vill inte slösa mer tid på dig" Sa jag och han suckade och gick sin väg. Jag bet mig i läppen för att inte brista ut i gråt här ute. Men det var försent. När jag såg att han svängde vi korsningen. Så brast allt. Jag föll imot marken och brast ut i gråt som aldrig förr. Nu var han borta. Vem mer skulle jag förlora?. Alla känslor tog över igen, mamma, pappa och James, igen. Men jag hörde en harkling. "Är du okej?"

Ojojoj, vem kan det vara?? ;)