justajbnovel

"Kelsey" Jag vågade inte kolla på honom. "Kolla på mig" Jag gjorde som han sa och jag kände hur varma mina kinder blev. "Ja, verkligen och jag lovar det okej?" Jag nickade. "Du är det nu också, så det var inte bara då" Där klarade jag inte med utan ställde mig upp. "Jag ska bara dricka lite vatten" Han skrattade medans jag gick ut i köket och först blötte mitt ansikte i iskallt vatten. Jag drack ett glas och gick sedan ut till Justin igen. "Stanna där" "Va?" Undrade jag dumt medans jag stannade dock. "Säg till om jag ska sluta" Han närmade sig mig och jag blev förstelnad. När han var på väg att kyssa mina läppar så var jag tvungen att avbryta. "Stop, stanna stanna, ta det lugnt" Jag backade undan och andades häftigt. "Jag måste verkligen veta Justin, vad är det mellan oss? Alltså vad höller vi på med?" "Om du menar kärlek, så är jag ledsen, men jag blir inte kär Kelsey."

 

Jag stog och kollade på honom. "Va?" "Jag blir inte kär" "Jag hörde, men. Vad är allt det här sova i sängen tillsamans, och att kyssa mig på flygplatsen?" han ryckte på axlarna. "Du är en sån idiot" Mina tårar var nära, jag orkade verkligen inte det här. "Du vet mycket väl vilken person jag är Kelsey, kom inte och säg att jag är någon idiot bara för att jag inte är personen som är kär." "Hör du hur du låter? Alla kan bli kära, vad är det du snackar om?" "Då har du väl hittat den ända personen som inte kan bli det." Jag himlade med ögonen åt honom. En tår rann ner på kinden men jag lät den bara åka ner från kinden. "Gråter du nu, på riktigt?" "Ja på grund av dig igen" "Kom igen Kelsey, du måste tåla något. Gråt inte för allt" "Jag gör inte det Justin. Men fattar du hur jag känner eller? Du får mig att känna saker när du håller på och säga en massa snälla saker, när du hålla min hand när vi sover, när du håller om mig. Vad är det för skit då? Jag förstår mig inte på dig" Min röst hade höjts. "Är du kär i mig?" Undrade han. "Är det allt du bryr dig om just nu?" Han ryckte på axlarna. "Snälla gå, jag orkar inte Justin" "Kom igen Kelsey, överreagera inte." "Jag överreagerar inte Justin, kan du sluta. Gå här i från jag orkar inte med dig" höjde jag rösten åt honom. Gråt hördes i baby monitorn och jag blängde surt på Justin.

 

Han var påväg att hämta henne. "Glöm, ut från mitt hus" "Kom igen Kelsey, sluta vara så här" "Jag? Det är du Justin" "Hur kan det alltid vara jag?" "Du kanske ska fråga dig själv eller hur?" Han slog en hand i väggen sten hårt och jag kollade chockat mot honom. "Ut Justin" Jag stände mitt rum efter mig och tog försiktgt upp Sophie. Jag satt tyst med henne i sängen tills jag hörde yttedörren slängas igen. "Din pappa kan verkligen vara en idiot ibland" Viskade jag till Sophie. Jag satte mig tillrätta med henne i sängen och bara kollade på henne. Jag längtade tills hon blev lite äldre, när man kunde skjutsa fart på henne i gungan. Eller när hon skulle ta sina första steg, eller när hon bara lär sig krypa. Hennes skratt var det sötasta jag någonsin hört och hennes vackra hasselnöts bruna ögon var helt oslagbara som hon hade fått från Justin. Det syndes verkligen hur hon hade växt på nästan tre månader. Snart tre månader har jag varit mamma. Det är sjukt konstigt för mig. Jag var helt inställd på adoption, men Justin var nog den personen som verkligen fick mig att inse att jag inte skulle välja det. Jag önskar Sophie en perfekt familj fortfarande, jag vill att hon ska ha sin mamma och pappa närvarande eftersom jag vet hur det känns att inte ha det. En tår rann ner från min kind när jag började tänka på det, och samt på grund av Justin. Hur kan man vara så? Jag förstår mig inte på honom. Jag är väl lite småkär i honom, det måste jag erkänna. När han ligger och håller om mig om natten, och den där kyssen mot mina läppar.

 

Våra läppar passar verkligen ihop. Han får mig att rysa, fan han är i mina tankar hela tiden. Jag saknar honom när han är borta och jag kunde knappt sova när jag kom hem från Paris på grund av att han inte låg brevid mig. Det är som att han har två sidor, en ond och en god och han ställa in sig på vilken av de när som helst. Den goda är perfekt och den onda är läskig. Jag skakade av mig tanken. Så han kände ingeting för mig? Inte ett fjutt? Varför kysste han mig då? Varför kom han dirrekt när han har landat till mig för att kunna sova här? Varför gjorde han allt det här då? Det gick mig på nerverna och det fick mig att gråta ännu mer. Sophie låg med klarvakna ögon och stirrade på mig. Jag log mot henne och försökte lugna ner mig. Var jag patetisk? Det kändes som Justin tyckte det. Gråter jag för allt verkligen? Jag suckade för mig själv när jag kom på att han återigen kom upp i mina tankar. När jag hörde ytterdörren slå upp suckade jag för mig själv. Jag som trivdes bra att vara ensam just nu. Min dörr öppnades snart utan ett knack. Lucas steg in. "Gråter du?" Han kom fort fram till mig. "Ja det gör du, vad är det som har hänt?" "Inget" Sa jag med gråten i halsen. "Kom igen, jag ser ju att det är något." "Snälla Lucas, jag vill vara ens-am" "Är det Justin?" "Lucas sluta" Grät jag. Han omfamnade mig i en kram och jag grät mot hans axel med fortfarande Sophie i mitt knä. Lucas gick ut ur rummet efter ett tak efter en kyss på min hjässa. Jag fipplade upp telefonen för att smsa Sammy.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Hon vill inte ens ha mig där" "Klart hon inte vill, hon gråter ju över dig. Åk dit" Jag tog mina bilnycklar från byrån och öppnade dörren och skyndade mig till bilen. Jag var ju kär, jag var fan kär i Kelsey.