Chapter twenty-seven
Last Chapter:
Jag avbröts av mina egna tankar av ett sms, det var från mamma och hon undrade när jag skulle komma, jag åkte upp till samma våning och sprang in i mammas famn och brast ut i gråt ännu en gång.
"Gumman, ni två får åka hem, pappa och jag stannar nog på sjukhuset, vi kommer och hämtar er imorgon, ni behöver inte gå i skolan imorgon" "Okej och tack" Sa jag och kramade om Mamma och Pappa lika så Josefin gjorde med det. Mamma visste att jag hatade sjukhus, har aldrig gillat det, bara en massa vita väggar, det luktar konstigt och man blir alldeldes vimsig. Jag fick pappas bil nycklar och vi åkte hem, vi sa inget på vägen hem, vi lyssnade inte ens på musik. Jag och Josefin gick in i huset och gick in i köket. "Är du hungrig?" Frågade jag. "Ja, jätte" Jag tog fram lite revbensspjäl och vitlöksbröd, jag orkade inte göra något avancerat.
"Tack för maten" Sa Josefin och dukade undan. "Får jag sova hos dig i natt?" Frågade hon sen. "Självklart" Vi gick och hämtade hennes täcke och kudde, sen gick vi in i mitt rum och la oss ner, jag kollade på min mobil innan och såg att jag hade fått massa sms av Ryan,Chaz och Elin, även ett från Justin, jag visste vad alla andra handlade om förutom Justins så jag öppnade bara hans, dom andra fick jag hanskas med imorgon.
Jag älskar dig, godnatt min sköna!<3
Jag älskar dig också Justin, godnatt baby<3
Det var inte ens kväll för honom där, men han måste gått från våran klocka. "Godnatt sis" Sa jag och pussade henne på pannan och la en arm över henne. "Godnatt" Sa hon väldigt trött.
Jag kunde inte somna, jag låg och tänkte på Amanda, på Mason, Amanda var tvungen att vakna, jag vet inte vart jag ska ta mig till annars. Till slut kände jag att mina ögonlock blev tyngre och tyngre och till slut så somnade jag.
"Felicia, vakna" "Mmh" fick jag fram och gosade ner mig ännu mer i täcket.
Amandas Perspektiv:
Varför kunde jag inte bara vakna, jag ville se min son som jag hört av familjen mår bra, jag vill krama om mina systrar, mamma och pappa för att säga att allt ska bli bra, jag vill se min son växa upp.
Det sämsta med det här är och se hur min familj lider, dom gråter och gråter och allt är mitt fel.
Jag känner också att jag blir svagare och svagare, jag har också hört att doktorerna vet det jag vet att jag inte kommer att klara mig, men det ända jag just nu vill är att jag vill att min familj ska må bra. Jag ligger hellre här än att Mason skulle ligga här. Min högsta önskan är inte att vakna upp till liv, min högsta önskan är att Mason ska få en bra uppväxt och det vet jag att han kommer.
Felicias Perspektiv:
Äntligen framme vid sjukhuset, jävla trafik tänkte jag för mig själv, vi gick nu i den långa korridoren till Amanda.
Jag hatade att se henne så här, det var det värsta jag visste. En doktor stod utanför och väntade på oss.
"Jag vill bara meddela er att Amanda, blir bara sämre och sämre, hon är väldigt svag och vi vet inte hur länge hon klarar sig." Jag började inte att gråta, jag antar att mina tårar är slut. Men vi är ju förberädda på det värsta, jag tror alla kände sig på sig att detta inte skulle gå vägen. Mamma och Pappa gick in till Amanda, och jag och josefin gick och hämtade Mason. Världens gulligaste filur är han. Han har öppnat sina ögon och är den sötaste bebisen jag har sätt. Jag pratade också med Elin innan jag åkte hit, men hon visste att jag inte ville höra "jag är så ledsen" osv osv, istället så pratade vi ut om händelsen, och det var skönt att göra med någon. Hon skulle också säga till Chaz och Ryan om händelsen så jag slapp göra det själv, det skulle vara svårt och göra det igen tills jag hämtat mig helt och hållet, och gå till skolan, det vet jag inte ens om jag ska, det är inte så kul och få lappar som "lämna Justin" eller att dom skriver på skåpet "Bitch" osv.
"Mason är så söt" Sa Josefin när vi kom in i rummet. "Visst är han" Sa jag och plockade försiktigt upp honom. Mason skulle få följa med hem idag vilket skulle bli kul. Vi gick med Mason till väntrummet och jag satt med honom i mitt knä och gosade lite med honom. När mamma och pappa kom ut skulle de gå och köpa lunch till oss så jag gick in med Mason till Amanda. "Amanda, jag håller i Mason nu, han är så lik dig, så du förstår inte, och jag saknar dig så mycket, och älskar dig också." Jag lämnade efter ett tag rummet, för att mamma vinkade ut mig för att det var lunch. Vi käkade pastasallad med kyckling, riktigt gott får jag må att säga.
Vi tillbringade hela dagen på sjukhuset idag igen. "Får jag prata med er Mr&Mrs Stanford?" var det en doktor som kom och sa. "Visst" Sa mamma, och dom gick i väg, jag såg att mamma bröt i hop och jag visste inte vad det handlade om. "Vad har hänt mamma" Sa jag och försökte låta lugn för att jag höll i Mason. "Jo, Amanda blir ju bara sämre och sämre, dom vet inte hur länge hon har kvar så Pappa och jag ska sova över här i natt också så kan du ta med Mason hem" Sa hon med gråten i halsen. "Jag vill också stanna kvar" Sa jag och började gråta.
"Nej gumman det går inte" Jag räckte Mason till pappa och gick in till Amanda.
"Amanda jag ska hem nu, men vad som en händer så älskar jag dig bästaste syster, jag kommer aldrig glömma dig, vi ses snart lova det så lovar jag också det" Jag pussade henne på på pannan och gick ut. Josefin gick också in när hon kom ut, så tog en sköterska mason och vi kramade om mamma och pappa. Sköterskan gick igenom lite grejer med mig sen så hjälpte hon mig med Mason ut till bilen. "Tack" log jag.
"Så lite så."
Mason hade somnat i bilen lika så Josefin. Jag är så snäll så jag bärde in först Josefin och la henne i Mamma och pappas säng för den är på undervåningen. Sen gick jag ut igen och bärde försiktigt upp Mason och la han i barnkammaren. När jag skulle gå upp och lägga mig så ringde det på dörren, jag öppnade och kunde inte tro mina ögon.
Jag avbröts av mina egna tankar av ett sms, det var från mamma och hon undrade när jag skulle komma, jag åkte upp till samma våning och sprang in i mammas famn och brast ut i gråt ännu en gång.
"Gumman, ni två får åka hem, pappa och jag stannar nog på sjukhuset, vi kommer och hämtar er imorgon, ni behöver inte gå i skolan imorgon" "Okej och tack" Sa jag och kramade om Mamma och Pappa lika så Josefin gjorde med det. Mamma visste att jag hatade sjukhus, har aldrig gillat det, bara en massa vita väggar, det luktar konstigt och man blir alldeldes vimsig. Jag fick pappas bil nycklar och vi åkte hem, vi sa inget på vägen hem, vi lyssnade inte ens på musik. Jag och Josefin gick in i huset och gick in i köket. "Är du hungrig?" Frågade jag. "Ja, jätte" Jag tog fram lite revbensspjäl och vitlöksbröd, jag orkade inte göra något avancerat.
"Tack för maten" Sa Josefin och dukade undan. "Får jag sova hos dig i natt?" Frågade hon sen. "Självklart" Vi gick och hämtade hennes täcke och kudde, sen gick vi in i mitt rum och la oss ner, jag kollade på min mobil innan och såg att jag hade fått massa sms av Ryan,Chaz och Elin, även ett från Justin, jag visste vad alla andra handlade om förutom Justins så jag öppnade bara hans, dom andra fick jag hanskas med imorgon.
Jag älskar dig, godnatt min sköna!<3
Jag älskar dig också Justin, godnatt baby<3
Det var inte ens kväll för honom där, men han måste gått från våran klocka. "Godnatt sis" Sa jag och pussade henne på pannan och la en arm över henne. "Godnatt" Sa hon väldigt trött.
Jag kunde inte somna, jag låg och tänkte på Amanda, på Mason, Amanda var tvungen att vakna, jag vet inte vart jag ska ta mig till annars. Till slut kände jag att mina ögonlock blev tyngre och tyngre och till slut så somnade jag.
"Felicia, vakna" "Mmh" fick jag fram och gosade ner mig ännu mer i täcket.
Amandas Perspektiv:
Varför kunde jag inte bara vakna, jag ville se min son som jag hört av familjen mår bra, jag vill krama om mina systrar, mamma och pappa för att säga att allt ska bli bra, jag vill se min son växa upp.
Det sämsta med det här är och se hur min familj lider, dom gråter och gråter och allt är mitt fel.
Jag känner också att jag blir svagare och svagare, jag har också hört att doktorerna vet det jag vet att jag inte kommer att klara mig, men det ända jag just nu vill är att jag vill att min familj ska må bra. Jag ligger hellre här än att Mason skulle ligga här. Min högsta önskan är inte att vakna upp till liv, min högsta önskan är att Mason ska få en bra uppväxt och det vet jag att han kommer.
Felicias Perspektiv:
Äntligen framme vid sjukhuset, jävla trafik tänkte jag för mig själv, vi gick nu i den långa korridoren till Amanda.
Jag hatade att se henne så här, det var det värsta jag visste. En doktor stod utanför och väntade på oss.
"Jag vill bara meddela er att Amanda, blir bara sämre och sämre, hon är väldigt svag och vi vet inte hur länge hon klarar sig." Jag började inte att gråta, jag antar att mina tårar är slut. Men vi är ju förberädda på det värsta, jag tror alla kände sig på sig att detta inte skulle gå vägen. Mamma och Pappa gick in till Amanda, och jag och josefin gick och hämtade Mason. Världens gulligaste filur är han. Han har öppnat sina ögon och är den sötaste bebisen jag har sätt. Jag pratade också med Elin innan jag åkte hit, men hon visste att jag inte ville höra "jag är så ledsen" osv osv, istället så pratade vi ut om händelsen, och det var skönt att göra med någon. Hon skulle också säga till Chaz och Ryan om händelsen så jag slapp göra det själv, det skulle vara svårt och göra det igen tills jag hämtat mig helt och hållet, och gå till skolan, det vet jag inte ens om jag ska, det är inte så kul och få lappar som "lämna Justin" eller att dom skriver på skåpet "Bitch" osv.
"Mason är så söt" Sa Josefin när vi kom in i rummet. "Visst är han" Sa jag och plockade försiktigt upp honom. Mason skulle få följa med hem idag vilket skulle bli kul. Vi gick med Mason till väntrummet och jag satt med honom i mitt knä och gosade lite med honom. När mamma och pappa kom ut skulle de gå och köpa lunch till oss så jag gick in med Mason till Amanda. "Amanda, jag håller i Mason nu, han är så lik dig, så du förstår inte, och jag saknar dig så mycket, och älskar dig också." Jag lämnade efter ett tag rummet, för att mamma vinkade ut mig för att det var lunch. Vi käkade pastasallad med kyckling, riktigt gott får jag må att säga.
Vi tillbringade hela dagen på sjukhuset idag igen. "Får jag prata med er Mr&Mrs Stanford?" var det en doktor som kom och sa. "Visst" Sa mamma, och dom gick i väg, jag såg att mamma bröt i hop och jag visste inte vad det handlade om. "Vad har hänt mamma" Sa jag och försökte låta lugn för att jag höll i Mason. "Jo, Amanda blir ju bara sämre och sämre, dom vet inte hur länge hon har kvar så Pappa och jag ska sova över här i natt också så kan du ta med Mason hem" Sa hon med gråten i halsen. "Jag vill också stanna kvar" Sa jag och började gråta.
"Nej gumman det går inte" Jag räckte Mason till pappa och gick in till Amanda.
"Amanda jag ska hem nu, men vad som en händer så älskar jag dig bästaste syster, jag kommer aldrig glömma dig, vi ses snart lova det så lovar jag också det" Jag pussade henne på på pannan och gick ut. Josefin gick också in när hon kom ut, så tog en sköterska mason och vi kramade om mamma och pappa. Sköterskan gick igenom lite grejer med mig sen så hjälpte hon mig med Mason ut till bilen. "Tack" log jag.
"Så lite så."
Mason hade somnat i bilen lika så Josefin. Jag är så snäll så jag bärde in först Josefin och la henne i Mamma och pappas säng för den är på undervåningen. Sen gick jag ut igen och bärde försiktigt upp Mason och la han i barnkammaren. När jag skulle gå upp och lägga mig så ringde det på dörren, jag öppnade och kunde inte tro mina ögon.
Längtar så hääääääääääääääär mycket till nästa kapitel :)
Trackback
Postat av: Emelie <33